I dr Ernst Westerlunds sällskap
Detta är Westerlundsällskapets officiella webbplats






Enköpingsdoktorn Ernst Westerlund (22/10 1839 - 28/1 1924) - En resumé

Ernst Otto Theodor Westerlund föddes i Öregrund. Han var son till kyrkoherde Pehr Westerlund och hans maka Johanna, född Sundeman. Ernst var nummer fyra i en syskonskara på fem.
Nio år gammal började Ernst sina studier vid Katedralskolan i Uppsala. Han bodde i skolhushåll i staden tillsammans med en äldre bror. Kyrkoherde Westerlund avled i juni 1854 efter att våren samma år ha försatts i konkurs. Det blev Ernst ansvar att, förutom att finansiera sina studier, ta hand om modern. De äldre bröderna hade redan avlidit genom olycksfall eller sjukdom. Ernst fick blott 16-årig kondition på godset Halmbyboda i Funbo socken utanför Uppsala, det vill säga han blev informator för de yngre barnen Floderus.
Ernst Westerlund avlade sin studentexamen 1858. Han studerade därefter medicin vid Uppsala universitet och avlade medicine kandidatexamen år 1863 och medicine licentiatexamen 1867. Under studietiden hade han särskilt intresserat sig för gynekologi och kirurgi. År 1864 deltog Ernst Westerlund som frivillig underläkare i dansk-tyska kriget. Han blev tillfångatagen och satt fängslad på ön Als, men frisläpptes efter tre dagar mot hedersord. Intresset för det militära vidmakthöll han under hela livet och blev bland annat bataljonsläkare och fördelningsläkare.
På våren år 1867 hade dåvarande stadsläkaren i Enköping avlidit. Staden, som då hade cirka 1 500 invånare, sökte en vikarie. Den nyexaminerade läkaren Ernst Westerlund sökte och fick vikariatsplatsen. När staden i början av 1868 vid allmän rådstuga skulle tillsätta en ordinarie läkare fick Ernst Westerlund flest röster och därmed tjänsten. Han kunde då, efter åtta års förlovning, gifta sig med Nina Floderus. Hon var en av döttrarna på Halmbyboda och Ernsts käresta sedan informatorstiden.
Till en början hade doktor Westerlund bara patienter från Enköping med omgivningar. Men snart blev det känt att han var en doktor med en förmåga utöver det vanliga. Det sägs att det var en lyckad gynekologisk operation som tidigt var en anledning till hans ryktbarhet.
Men det var som nervläkare Westerlund nådde sin största berömmelse. Han lyckades bota många patienter som inga andra läkare hade kunnat bota. Sjukdomen "på modet" var neurasteni, även kallad funktionella neuroser, vad vi idag skulle kalla psykiska sjukdomar. Ernst Westerlund tog dessa patienter på allvar. Han insåg att det handlade om verkliga sjukdomar och inte om inbillningar. Han avfärdade inte patienterna som inbillningssjuka, som många andra läkare gjorde, utan tog deras lidanden på allvar. Han förstod hur kropp och själ hänger ihop.
Sedan ryktet om hans lyckade behandlingar hade börjat spridas, som ringar på vatten, sökte sig allt fler människor till Enköping för att få hjälp hos "underdoktorn". Patienter kom från hela Sverige, från Finland, Norge, Danmark, Ryssland, ja från fler länder i Västeuropa och till och med lär en patient ha kommit från Sydafrika.
Ernst Westerlund ansågs allmänt som en god diagnostiker. Efter noggrann undersökning och några korta frågor till patienten var han på det klara med sjukdomens art och vilken behandling som behövdes. Hans metod var regimterapi; han gav varje patient en regim att leva efter. Westerlund hade förmågan att individualisera regimerna så att patienterna upplevde att han verkligen förstod just deras sjukdom, att han gav dem den behandling just de behövde.
Behandlingarna började ofta med att patienten fick ligga till sängs en tid, ofta också med en gödkur eller en avmagringskur. Varje regim var sedan mycket detaljerad: "Vi går upp klockan 7. Vi äter ett franskbröd och en kopp te till frukost. Därefter vilar vi till klockan 9. Vi går sedan en promenad på åsen..."
Ernst Westerlund tilltalade länge sina patienter med "vi", på äldre dar med "hon" eller "han". Med vi-tilltalet upplevde patienterna starkt just doktorns delaktighet i deras sjukdom. Han betonade också vikten av att patienten själv deltog i läkeprocessen. Med sin personlighet lyckades han uppamma patientens vilja att bli frisk. Ett av hans valspråk var: "Vi blir bra, vi är bättre redan nu!" Kännetecknande för Westerlund var också att han krävde lydnad av sina patienter. De som inte ville lyda hans ordinationer fick respass, det vill säga de fick åka hem igen.
Westerlund skrev inga journaler utan gjorde bara små anteckningar i almanackor och anteckningsböcker. Det mesta av informationen om sina patienter och ordinationer höll han dock i huvudet.
Från 1876 hade Ernst Westerlund sin bostad och läkarmottagning i huset på Kyrkogatan, nuvarande adress Kyrkogatan 29. År 1886 hade antalet privatpatienter blivit så stort att han tvingades avsäga sig stadsläkartjänsten. Han efterträddes av sin svåger Thore Floderus, bror till hustrun Nina. Därmed kunde han ägna all sin tid åt sina privatpatienter och den ibland mycket tidskrävande behandling de behövde. Icke sällan blev doktorns besked till de långväga patienterna: "Vi får stanna!"
Det betydde att patienterna antingen inkvarterades på Stadshotellet (invigt 1879) eller på något av de större eller mindre sjukhem som inrättades hos stadens borgare och på några större gods utanför staden. På 1890-talet inkvarterades samtidigt cirka 300 patienter, att jämföra med stadens folkmängd som då var cirka 3 500 personer.
Ernst Westerlund kallas med rätta "arbetsterapins fader". "Att hvila är att göra något annat" var ett av hans valspråk. Ett av hans sätt att få patienterna att återvinna hälsa var nämligen att sätta dem i arbete, gärna med något de avskydde eller aldrig gjort förut: "Vi får arbeta, och inte bara det, vid SKA arbeta!"
Grevinnan fick skicka hem sin kammarjungfru och sköta kamning och påklädning själv. Kanske ordinerades hon dessutom att diska på Stadshotellet. Den dödfruktande mannen fick arbeta hos en snickare och snickra på likkistor.
Ernst Westerlund inrättade en vävstuga på Kungsgatan. Dit skickades både män och kvinnor att väva, som en del i behandlingen. Kanske var det ändå så att doktorn själv var den viktigaste beståndsdelen i behandlingen, "Medicinen doktor Westerlund".
Westerlund ansågs av kollegor till en början vara icke vetenskaplig, ja han kallades till och med charlatan. Så småningom vann hans metoder dock den svenska läkarkårens erkännande. Han utsågs till medicine hedersdoktor i Lund år 1901. Ingen annan svensk läkare hade dittills haft så stor praktik som Westerlund.
Enköpingsdoktorn var också känd för sin stora arbetskapacitet, sina långa arbetsdagar. Han tog först emot patienter i sin mottagning på Kyrkogatan under morgonen. Fram på förmiddagen for han ut till patienter på sjukhuset och på ett antal sjukhem. Efter middag i bostaden öppnade han åter mottagningen, som följdes av en ny rundtur till några sjukhem. Arbetsdagen avslutade han med att sköta sin stora korrespondens. Han höll regelbunden kontakt med ett stort antal patienter och gav dem goda råd för hur de skulle lindra enklare krämpor eller vidmakthålla uppnådd hälsa.
Ernst Westerlund hade vid studieresor i mellaneuropa på 1870-talet studerat sjukhem och sanatorier förlagda på hög höjd. När järnvägen till Trondheim blev klar 1882 började Westerlund rekommendera sina patienter till luftbehandlingar i Storlien. I början av juni varje år reste han själv dit, ofta åtföljd av ett antal patienter. Då var "säsongen" i Enköping slut och den började inte igen förrän i september.
På plats i Storlien tog Westerlund emot mängder av nya patienter från både Sverige och Norge. Efter en månad i Jämtland återvände han till Uppland och till Halmbyboda, godset som han redan i mitten på 1870-talet löste ut från hustruns övriga släkt. Där idkade han lantbruk och tillät sig lite vila. Bara varannan dag åkte han in till hotell Svea i Uppsala och tog emot patienter.
Nästan varje sommar åkte han också några dagar till sin födelsestad Öregrund, dels för att ta emot patienter, men senare också för att själv få behandlingar i form av gyttjebad. Under augusti ägnade han sig åt sitt åtagande som militärläkare.
Till Ernst Westerlunds 60-årsdag, den 22 oktober 1899, lät Enköpings stad slå en medalj: "Till människovännen Ernst Westerlund".
Hedersdoktoratet i Lund 1901 följdes 1920 av en hedersbetygelse från hans eget universitet; Westerlund utsågs till teologie hedersdoktor vid Uppsala Universitet.
Först efter fyllda 70 år tillät sig Ernst Westerlund att slå ner på arbetstempot. Men han fortsatte sin arbete in i det sista. Den 28 januari 1924 tog så hans nästan 57 år långa läkargärning i Enköping slut.
Den 3 februari, en mycket blåsig och kall dag, jordfästes doktor Westerlund av ärkebiskop Nathan Söderblom i Vårfrukyrkan. När kistan fördes från hemmet till kyrkan var Kyrkogatan kantad av stora människomassor. Järnvägsvagnar med mängder av blommor hade anlänt till Enköping.
Ernst och Nina Westerlund (född 1839, död 1922) fick tre döttrar, Mathilda född 1868, Dorothea född 1878 samt en dotter, född 1870, som levde endast några månader.
Mathilda, "Pinda", gifte sig med en patient, den norske skriftställaren Marius Selmer, och flyttade med honom till Norge. De fick en son, Ernst Westerlund Selmer. Ättlingar till makarna Selmer finns i Norge och i Sverige.
Dorothea, kallad "Dora" eller "Dollan", gifte sig med en annan patient, Leo Tolstoy d y, son till författaren med samma namn. Efter bröllopet 1896 flyttade Dora med maken till Ryssland. De fick tio barn, varav åtta levde till vuxen ålder. I samband med ryska revolutionen 1917 flyttade Dora med familjen till Sverige och Halmbyboda. Den vittförgrenade släkten Tolstoy finns i Sverige men också i flera länder i Europa.

Bysten av Ernst Westerlund restes i Skolparken år 1930. Tanken var från början en skulptur i helfigur, men de insamlade medlen räckte inte till mer. Bysten är skulpterad av norska konstnärinnan Ida Thoresen.

Ernst Westerlund sålde själv sitt hus på Kyrkogatan 29 till Enköpings stad år 1922. Det ägs fortfarande av Enköpings kommun.
Bottenvåningen rymmer ett museum över Doktor Westerlund, uppbyggt av Westerlundsällskapet som bildades 1984 på initiativ av Hasse Eson. Övervåningen i huset är Enköpings kommuns representationsvåning.

Westerlundsblomman känner många människor till utan att för den skulle veta varifrån den fått sitt namn. Blomman är av pelargonsläkt och heter rosengeranium. Ernst Westerlund rekommenderade sina patienter att ha blomman i till exempel sovrummet eftersom den sprider en uppfriskande doft när man vidrör dess blad.

Kanske är det genom ett anekdoterna som Ernst Westerlunds minne starkast lever kvar i Enköping.
Bland det otal anekdoter som finns kan nämnas kvinnan som fick ordinationen att skura trappor för att vänja sig vid såpa, mannen som av doktorn fick veta att han skulle köpa ett nummer större krage som bot mot huvudvärken och den stackare som genast fick hälsan tillbaka då doktorn lovade att låna honom en summa pengar.

Kerstin Maurd