Om doktorn

Det var dock inte som kirurg han blev världskänd utan som nervläkare. EW insåg att nervsjukdomar, psykiska sjukdomar och fobier inte var inbillningar utan verkliga sjukdomar och han förstod hur själslig sjukdom kunde yttra sig i kroppsliga symptom. Han lyckades därför bota många patienter som andra läkare ansett vara inbillningssjuka. Ett samlande begrepp för dessa sjukdomar var på den tiden ”neurasteni”.

Patienter kom så småningom till Enköping från hela Norden, från Ryssland, ja, från hela Västeuropa och även från mer avlägsna platser. EW var den svenske läkare som mot slutet av 1800-talet hade störst praktik. 

Hans metod var regimterapi. Han gav varje patient en regim att leva efter, ofta med små individuella variationer. Behandlingen kunde börja med en gödkur eller en avmagringskur, inte sällan sängläge under den inledande tiden. 

Varje regim var detaljerad: Vi går upp kl 7, vi äter ett franskbröd och en kopp te till frukost. Vi vilar till kl 9 och därefter går vi en promenad på Dygdens stig… 

EW tilltalade patienterna i vi-form. De upplevde starkt doktorns delaktighet i just deras sjukdom. Ofta blev beskedet till den tillresta patienten: -Vi får stanna! Sålunda inkvarterades patienter på Stadshotellet (invigt 1879) eller i ett växande antal sjukhem i och utanför Enköping. På 1890-talet fanns cirka 300 patienter på sjukhem när staden då hade cirka 3 500 invånare. 

Inte alltid ordinerades mediciner. Kanske blev doktorn själv den viktigaste medicinen. Genom sin personlighet fick EW patienterna att mobilisera sin vilja att bli friska igen: ”Vi blir bra, vi är bättre redan nu!” Han skrev inga journaler, gjorde endast korta anteckningar i almanackan och i anteckningsböcker men höll det mesta i huvudet. 

År 1886 avsade han sig tjänsten som stadsläkare för att ägna sig åt sin växande skara privatpatienter.

EW kallas ”arbetsterapins fader”. För att få patienterna att återvinna hälsan satte han dem i arbete, gärna med sådant de avskydde eller aldrig förut gjort. ”Vi får arbeta, och inte bara det, vi SKA arbeta!” var hans devis. Han lät inrätta en vävstuga på Kungsgatan, dit både män och kvinnor fick gå och väva.

Efter studieresor i Mellaneuropa i början av 1880-talet hade EW kommit i kontakt med sanatorier på hög höjd som behandling mot i första hand tuberkulos. Sedan järnvägen till Trondheim färdigställts i början av 1880-talet ordinerade Westerlund många patienter att vistas i Storlien för den välgörande luftens skull. Själv reste han dit några veckor i juli och hann då ta emot även nya patienter, t ex från Norge.

I juni månad tillbringade EW några veckor på godset Halmbyboda, som han köpt ut från släkten Floderus redan 1874. Sensommaren ägnade han åt uppdraget som militärläkare men hann även med några dagar i barndomsstaden Öregrund. Huset i Enköping, som var hans bas under nästan 50 år, flyttade han in i 1877. 

Till en början ansågs EW av kollegor som ”icke vetenskaplig”. Han fick dock ett erkännande när han blev medicine hedersdoktor i Lund 1900, senare även teologie hedersdoktor i Uppsala 1921. 

EW avled den 28 januari 1924 efter nästan 57 års verksamhet i Enköping. Jordfästningen förrättades av ärkebiskop Nathan Söderblom. EW är gravsatt på Vårfrukyrkogården i Enköping. 

EW fick tillsammans med hustrun Nina, f Floderus (1839-1922) tre döttrar varav två levde till vuxen ålder: Mathilda (1868-1954), gift med skriftställare Marius Selmer, Oslo. De fick en son. Dorothea (1878-1933), gift med Leo Tolstoy d y, Moskva. De fick åtta barn. Båda svärsönerna var botade patienter.